linnzplace

 

Varit med Klas i helgen. Han tycker om mig precis som jag är, att jag är barnslig ibland tycker han bara är roligt, vilket mitt ex inte uppskattade, han sa att han inte ville va tillsammans med ett barn. Men jag kan inte va seriös 24/7 för jag klarar inte av det, ibland måste jag fjanta loss lite. Så känns bra att han gillar just den sidan hos mig, som alla andra tycker är jobbig.

 

Han finns alltid där, uppskattar mig, påminner mig hela tiden om hur söt, vacker och underbar jag är och hur mycket han tycker om mig, eller rättare sagt "älskar". Han säger att han aldrig känt så för någon innan, att han mår bra med mig, är lyckligast i världen och har en känsla som han inte kan beskriva. Too cute... Men jag skämtar bort det för det är "deep shit" som jag sa till honom, han sa att han vet men att det är så han känner och att han aldrig varit så säker på det förut. Han blev ledsen på mig när jag inte tog det seriöst. Han bryr sig så mycket om mig, har alltid en lösning på mina preoblem, så fort jag ser lite nere ut frågar han hur det är, kan va jobbigt ibland, men han gör det ju för han bryr sig, så frågar han om det är något han kan göra för att det ska bli bättre. Ingen har älskat mig som han gör... Kan känna mig så taskig ibland, när jag inte kan ta åt mig av det han säger eller tro honom, han påminner mig om att han inte är som han, att han aldrig skulle kunna såra mig och att jag betyder allt för honom. 

 

Skrev med lillsyrran innan på fb, haha dagens ungdom, va händer? Hon är liksom 2 rum bort men ändå skriver man. Vi kom in på Klas och hon skrev "man märker att du är glad som fan när du är med honom". Visst gör han mig glad, inget jag vill erkänna men alla andra ser det antagligen. 

 

Innan idag när han åkte så fällde han en tår, jag ba "varför gråter du?" men han svarade inte, sen när jag snacka med honom i telefon så frågade jag honom varför han grät innan o han ba "för jag ville inte åka ifrån dig, speciellt inte när du såg så ledsen ut." 

 

Före Klas skulle åka sa han hejdå till pappa, sen vinka pappa in mig i rummet och sa "Håller du på med honom nu? Måste du ha en gubbe eller? Du är la rolig... Gå ut o säg hej nu." Den sved kan jag ju säga. Känns som pappa alltid ska styra över mig på nåt sätt. Va rädd för honom när jag va liten, sa att jag ville ha en annan pappa osv. Det har blivit bättre med tiden men jag vågar absolut inte trotsa honom, he would kill me or something. 

 

Ska jobba imorgon, hon som låg för döden har gått bort nu. R.I.P <3 Hoppas på mer jobb framöver, ska snart till jobbcoachen och snacka med henne. Ska kolla upp utbildningar och jobb innan dess. Har körlektion på torsdag med, kommer gå åt helvete så funderar på att avboka den.