linnzplace

Jag tänker på honom, mår illa och kan inte sova. Samma sak varje natt. Jag sitter uppe och lyssnar på musik till klockan tre på natten. Väntar till jag blir så trött så jag inte orkar vara vaken mer. Då kan jag tillslut lägga mig och somna efter en stund. Ibland tar det lång tid och minnen av oss liksom flashar i huvudet. Jag blir ledsen, tårarna rinner och gör min kudde blöt... Varje gång jag ser en svart Saab är jag rädd det är han. Jag är ständigt på min vakt.

Minnen jag får upp i skallen är exempelvis när vi var och handlade. Vi gick alltid hand i hand. Jag var så stolt över att han var min. Jag tänker på när vi var ute i Göteborgs skärgård och hade vår sista underbara helg tillsammans. Jag tänker på hur mycket jag älskade att sova med honom, bara tanken gjorde mig glad. Jag tänker på hur mycket jag tänkte på honom, varje jävla minut och sen tänker jag att det inte är så konstigt att jag inte kan sluta tänka på honom när han bott i mina tankar så länge. Jag tänker på när vi var lyckliga tillsammans, när vi busade och skrattade.

Sen tänker jag på allt det onda, hur kall han var mot mig, hur han behandlade mig, vad han sa till mig, hur ledsen han gjorde mig, hur dåligt han fick mig att må...
Sen tänker jag på, eller det kom jag på nu förresten, att jag har en bild av det där sms:et. Jag har en bild av det som sitter fastprintad i mitt huvud. Jag kan se det framför mig. Först ser jag det och sen känner jag en tendens av hur JÄVLA dåligt jag mådde när jag såg det. Hur ofantligt krossad jag kände mig... Först blev jag så arg att jag ville döda honom, men sen kom gråten och jag grät tills jag somnade.

Att kärlek kan göra ont, jo tack jag har märkt det. Den fysiska smärtan går inte att jämföra. Som häromdagen när jag fick sjukt ont i magen, fick lägga mig på golvet så ont det gjorde. Jag kunde inte stå rakt eller sträcka på mig, så ont gjorde det. Min bror och min kompis tvingade mig att ringa sjukvårdsupplysningen så tillslut gjorde jag det och sjuksköterskan jag pratade med sa att jag skulle åka till akuten om det inte gick över. Tårar kom till min stora förvåning, jag brukar aldrig gråta vid fysisk smärta, men detta gjorde så fruktansvärt ont så dom kom väl automatiskt. Jag lade mig i fosterställning i sängen och tillslut började smärtan avta. Denna smärta gör, om man jämför, så mycket mindre ont än den psykiska. Att få sitt hjärta krossat gör så inutihelvete jävla ont så jag kan inte beskriva. Smärtan av att få sitt hjärta krossat känns i hela kroopen, det är som man ska dö. Man både vill dö och tror att man ska dö. Man hoppas det.

Jag är trött på mina intervallkänslor jag går runt med. Jag försöker må bra, men det är allt annat än lätt! Ska bli skönt att dra till Stockholm i helgen och komma bort lite.