linnzplace

Okej, fyfan säger jag bara. Jag är så trött på att må såhär... Det är som en berg-och dalbana, går upp och ner hela tiden. Varje gång jag hör något om Linus mår jag illa och dåligt, varje gång jag ser en bild på honom tänker jag på hur fin han är, varje gång jag tänker på honom vill jag inte tänka på honom. Tänker inte ställa mig frågan "varför?" mer, för det är helt enkelt inte värt att fundera över. Så många minnen jag har med honom, så många saker vi gjort tillsammans, så mycket tid vi tillbringade tillsammans. Gör så ont när man låter smärtan ta över... Man försöker vara stark och skämta bort det, men varje gång hugger det till i hjärtat. 

 

Har mina beundrare, men jag bryr mig inte. En kille kom och hälsa på igår, jättesnäll och gullig men nej jag vill inte och det visade jag tydligt. Han va i Malmö och menade att han kunde köra hela vägen till Limmared för att köra hem mig och hans förklaring var "vad gör man inte för en tjej som dig?" 

 

Mig? Vad är det med mig? Är det att jag är "underbar, söt, glad, har humor, vacker, fin, gullig, omtänksam och rolig" som folk gillar? Men stämmer det verkligen när jag hörde av min förra pojkvän att jag är "tråkig, osocial, omogen och initiativlös"? Vet inte vad jag ska tro. Kanske är någon typ av blandning...