linnzplace

Satt och grät för en stund sen, känner mig så ledsen. Min pojkvän ba "du har inget att gråta över!" Men saken är att det känner ju jag att jag har, annars hade inte tårarna kommit. Känner att min kille ständigt pratar i telefon, alltid är det någon som ringer. Han skall göra massa annat när jag är ledig än att vara med mig. 

 

Hans telefon ringde, den låg på bordet vid soffan och jag satt i soffan medan han var nere i källaren och grejade. Det var Reine som ringde, hans jobbarkompis. Sedan några minuter senare ringde telefonen igen och jag sket i att kolla vem det var då jag trodde det var Reine igen. Han kommer rusandes upp från källaren och innan han svarar säger han till mig  "du kan väl åtminstone svara!?" Då var det hans faster Anna som ringde. När han lagt på så pratade vi lite. Jag sa att jag känner mig utelämnad, att hans telefon alltid ringer och att vi inte gör något tillsammans. Jag sade att han kan svara i sin jävla telefon själv för det är ändå ingen som vill prata med mig. Då sa han "men för fan lägg av nu!" Så sa han att jag får komma på nåt att göra, att jag alltid är negativ till allt, att man måste göra tråkiga saker också och blabla. Så sa han bara "vi ses sen" och gick ut till bilen. Jag ville inte följa med till hans faster, jag har svårt för henne. Speciellt inte i det tillståndet heller helt lipig och dan. 

 

Han förstår mig inte. Han är allt jag har och det har jag berättat för honom. Han menar att jag skall skaffa kompisar och hitta på saker att göra. Men saken är att jag jobbar heltid inom demensvården vilket man kan bli väldigt trött i huvudet av. Jag menar att det tar på energin... Och på jobbet träffar jag alla arbetskompisar och pratar med dem. Så när jag väl är ledig känner jag inte så stort behov av att hitta på massor saker då jag är trött och vill vara med min pojkvän. Men då är det alltid någon som ringer honom, ofta ringer någon tidigt på morgonen och väcker mig när jag är ledig och vill sova ut. Men han vaknar ju aldrig av det. Han skall ju alltid svara också. Imorse när det ringde och vi låg halvvakna så svarade han fort som fan... Ibland kan man ju faktiskt skita i det och ringa upp sen.

 

Sen ringer han 6 gånger efter han åkt, jag svarar och frågar vad han vill "jag ville bara säga att jag är på väg hem." Jag ba "ööh aha.." Så frågade jag honom varför han ringer istället för att prata med mig när han kommer hem. Då sa han att han ville få det gjort, dvs lämna poleringsmaskinen till Anna. Vad fan har det med saken att göra?  

 

Visst jag känner mig ofta ensam och instängd i mig själv efter att ha haft depression och social fobi i ca 6 år så mår jag fortfarande inte bra. Det hänger kvar, speciellt det depressiva och tankar i negativa banor. Ibland får jag gråtattacker över något som inte alls är något att lipa sönder för. T.ex. så grät jag när jag kom hem från jobbet en kväll för att kollegan jag jobbade med inte var så snäll. Men varför bryr jag mig? Varför ta åt sig? Jag är så svag, säger någon minsta lilla så kan det brista, som en gång då jag och killen var hos hans faster och skulle äta ute och hon sa "du kan väl åtminstone prata när du är här?" Så blir jag skitledsen och gråter som fan i bilen på väg till restaurangen. Det behövs inte mycket. Så fort någon påpekar att jag inte pratar mycket, är tyst eller blyg blir jag sårad eftersom jag lidit så in i helvete av de problemen. 

 

Nu har jag skrivit av mig lite iallafall, göttigt.