linnzplace

Denna veckan har varit ett rent helvete, jag jobbar, sover och gråter hela tiden. Jag mår skit, är hela tiden jätteledsen och trött på allt. Kroppen värker och jag är negativ till allt, speciellt livet. Tycker det är en plåga, iallafall för mig. Givetvis hade jag inte klagat om jag bott i en najs lyxvilla i Spanien och ägt muskelbilar, men nu i just min situation så är det kolsvart.

 

Jag har liksom bara Klas att stödja mig mot, bara honom jag pratar med liksom. Har inga riktiga vänner att hitta på saker med. Klas säger att jag får skaffa ett umgänge, men det är fan inte lätt... Visst jag jobbar, kommer hem och sitter instängd mellan fyra väggar, inte så bra för psyket gissar jag. Har aldrig något att se fram emot förutom när han kommer hem då. Jag orkar inte vara ensam hela veckor, jag bryter ihop. Det är svårt att få ihop det också, när jag o Emelie skulle hitta på något så tog det ett tag innan vi kunde klämma in att ses. 

 

Klas säger att jag får komma på något att fördriva tiden med typ spela cello, fota, redigera bilder men det är liksom inget jag har något större intresse för. Så blir att jag ligger i soffan och glor på tv-serier. FML.

 

Klas sade att det tär på förhållandet om jag ska hålla på såhär och att min kropp inte kommer orka. Jag sa att jag får börja med tabletter igen som öppnar upp mig lite så jag inte är så sluten, men han sa att det behövs inte och att det bara handlar om att ändra mig psykiskt. Jaha och hur fan gör man det?

 

Jag är så inbiten i det negativa tänkandet så det är inte klokt! Klas sa att jag måste höja mitt självförtroende från denna djupa botten till mitten iallafall. Hur gör man det? Har hört man kan tänka positivt om sig själv typ "det här gjorde jag bra!" och "jag ser ju riktigt fin ut idag" eller liknande. Jag tänker så ibland men det är som bortblåst sedan ändå, så what's the point?

 

Känns som så mycket hänger över mig. Mycket att göra och mycket ansvar... Usch! What's the point of living if you can't feel alive? Brukar jag fråga mig. Som Klas sa "man föds, man lider och man dör! Sånt är livet." Det känns som att allt jag gått igenom, allt lidande och skit fortfarande sitter kvar eller kommer tillbaka mer och mer. Please, save me from myself!