linnzplace

Jag är trött och sliten som vanligt, jobbar jämt och har inget liv. Min jävla höft slutar aldrig värka och allt kommer gå åt helvete för mig om jag inte gör något NU. Anna (min pojkväns faster) sade till mig idag att jag måste bli bättre på att säga ifrån och att det bara är att välja: gå in i väggen eller gå ner i tjänst? Anna sade att hon ser på mig hur sliten jag är och att jag måste säga ifrån innan det är för sent. 

 

Jag funderar faktiskt på att gå ner i tjänst, till 90% iallafall kanske är lagom. Men samtidigt så känner jag "vad ska jag göra på den extra fritid jag får?" Även om det bara blir några timmar mer. Men alltså jag är så jävla rastlös, jobbar jag inte o går hemma för länge vet jag varken ut eller in. Vad ska man hitta på? Så tänkte jag man kan ju faktiskt gå ner i tjänst och börja träna FÖR EN GÅNGS JÄVLA SKULL. Jag kommer aldrig till skott, men jag ska verkligen försöka komma igång nu! Även om jag är genomrutten typ. Vill ju se bra ut i bikini i Grekland nu i augusti....

 

Jag mår inte bra. Något nytt? Nej! Har mått såhär sedan ursinnes tider. Känns som allting förstördes när jag började högstadiet, blev utfryst och inlåst i mig själv. Känns som när jag i slutet av 6:an var lycklig och glad över att börja 7:an fick en fet spark ner genom asfalten som talade om att jag var sämst och ingen ville vara med mig. Den smärtan är obeskrivlig, glömmer aldrig när jag på kuratorns inrådan satte mig vi samma bord som mina klasskamrater och alla ställer sig upp samtidigt och går därifrån, jag blir lämnad kvar. Glömmer aldrig när min egen pappa sade till mig "jag förstår att du inte har några vänner...". Klas säger "men släpp det!!" om jag tar upp det, men på nåt sätt har det format mig utan att jag önskat det. Till följd av detta led jag av depression och social fobi, dom värsta åren i mitt liv. Grät var det enda jag gjorde. Så mycket att mina föräldrar till slut inte orkade trösta mig, det var min vardag och även deras. 

 

Jag vet inte om det är på grund av mitt förflutna jag älskar närhet -kanske för att jag inte fick det då? Att jag kan börja gråta för minsta lilla -kanske för jag har extremt lätt för det? 

 

Jag vet inte, men vad jag vet är att jag har utvecklats väldigt mycket trots att jag fortfarande har lite problem. Men på nåt sätt känner jag mig fortfarande kvävd av mig själv... Jag vill så gärna få bort det, bli av med spärren för evigt!