Hejsan! ♥
Åkte tillbaka till Kungsbacka i torsdags. Klas hade gjort flera små ramar med foton på oss och satt på väggen. Han hade även tänt ljus, fast han inte visste jag skulle komma hem. Vi pratade, jag erkänner att jag var kall och hård. Han förklarade att han verkligen älskar mig och inte vill ha någon annan, att det är mig han vill bli gammal och grå tillsammans med. Han erkände igen hur jävla dum han varit och sa förlåt igen. Han sa att det kändes som jag redan bestämt mig för att lämna honom. Jag gick och la mig, han kom och la sig jämte utanpå täcket, han pratade med mig och sa "Säg att du bestämt dig då Linn. Säg att du tänker lämna mig." Men jag kunde inte få ur mig orden... Efter en stund så pussades vi, det pirrade i hela kroppen, jag kände hur mycket jag saknat honom.
Efter jag jobbat färdigt i fredags så tog han med mig till Göteborg, vi åkte till hans farmors grav. Där satt vi och pratade länge. Om allt som hänt, varför det hände, hur det han gjort fick oss att må, om hur ledsen han var, hur mycket han ångrar det han gjort, att han vill reparera det, om hur splittrad jag var, hur ledsen och sviken jag var. Han sa att det inte verkar spela någon roll hur mycket han förklarar för jag verkar ju inte vilja lyssna ändå. Vi satt sedan i bilen innan vi åkte därifrån och pratade ännu mer. Om hur mycket han älskar mig, att han inte vill leva utan mig, han ber om en chans att få visa för mig hur mycket jag betyder för honom, en chans att reparera oss, en chans att börja om på nytt.
I lördags när jag kom hem från jobbet satt han och fixade min cykel. Han sa att han gärna ville cykla med mig. Sedan gick vi till Kungsmässan och kollade lite och tog en fika. Sen kom Oskar (Klas kompis) förbi och visade upp sin nya tatuering. Sen lagade Klas lasagne och vi hade lite mys vid tv:n med rött vin.
I söndags jobbade jag hela kvällen. När jag kom hem vid 23-tiden hade jag väldigt ont i magen. Klas tog hand om mig, han värmde en riskudde, hämtade värktablett, la på mig filten, höll om mig. Kändes så skönt att bli omhändertagen. Slutade med att vi somnade på soffan i varandras armar.
I går, måndag, så var vi och tatuerade oss. Klas har gjort en stor "demon-tjej" med vingar på ryggen, detta var hans andra och sista sittning. Jag gjorde en text på revbenen och fixade även till tatueringen jag har. Har rosor på högerarmen jag gjorde 2013 men den blev aldrig färdig och inte bra så fick den skuggad och färlagd mer igår. Nöjd!
Under de dagar jag varit hemma nu så har Klas verkligen visat att han är villig att göra vad som helst för att det ska bli bra mellan oss igen. Jag åkte på förkylning, min bror smittade mig så Klas har tagit hand om mig nu, köpt halstabletter, gjort te med honung, köpt nässpray, funnits där under dessa dagar. Han har lagat mat, fixat min cykel, sa att han vill köpa en kokbok så vi kan laga mat tillsammans, han sa att han vill att jag börjar spela cello igen, han hade städat hela lägenheten när jag kom hem, tvättat upp all tvätt, han har lagt undan mobilen nu. Förut pratade han JÄMT i telefonen, tittade alltid på den. Men det är borta nu. Han har gått ut med hunden flera gånger, vilket jag alltid fått göra annars.
Han sa att han aldrig kämpat såhär om han inte velat ha mig tillbaka, om han skitit i mig hade han packat ihop mina grejer och bett mig hämta dem. Han sa att han aldrig hade kämpat såhär om han inte älskat mig så mycket.
Han förklarade att han jobbat som han gjort för att bli av med skulderna så fort som möjligt, att han gjort det för vår skull. Han hade ringt och frågat hur mycket han har kvar i skuld, vilket minskat från 460 000 till 140 000 totalt vilket var VÄLDIGT skönt att höra. Han är borta från Kronofogden nästa månad. Då har hans slit gett resultat.
Han har även kollat hur mycket det går att få ner kostnaderna, om han kan stå på försäkringen på bilen eftersom den är svindyr på mig, osv. Det visar sig att han kan stå på mer nu när han inte har så mycket skulder kvar.
Han har sagt att detta inte är någon fasad som han bara har för att sedan gå och göra om samma misstag. Han har LOVAT att aldrig göra så igen, att det är han som får gå med ångesten över det han gjort varje dag. Han vill bättra sig på alla plan och jag tror på honom. Han har visat att han verkligen vill. Han har sett så sjukt ledsen ut dessa dagar, jag har sett på honom hur rädd han varit att mista mig.
Han berättade igårkväll att när jag var borta kunde han inte äta, han sjukanmälde (!!!!) sig från jobbet (han är jobbnarkoman och jobbar JÄMT så när jag hörde det blev jag väldigt förvånad), han hade inte haft lust med någonting, inte kunnat sova, hans arbetsgivare hade till och med gett honom extra ledigt, han hade saknat mig oerhört mycket och hatat sig själv för det han gjort.
Bilder från de närmsta dagarna. ♥
